Igår kväll var jag och Elin på bio, pappa. Vi skrattade jättemycket. Som vi alltid gör. Vi pratade. Som vi alltid gör. Så som bara vi två kan. Det var Elin jag valde att vara med när allt var som tyngst när du fortfarande andades. Jag minns som igår den dagen då du var millimeter från att gå bort. Då ringde Daniel till Elin mitt under deras träning och sa någonting till henne. Jag fick inte höra vad. Men han såg nog hur ledsen och uppgiven jag var, att jag behövde någon. Han frågade mig vem min bästa vän var, vem jag kunde säga vad som helst till. Sen åkte han med mig till Elin, så sov hon hos mig. Så att jag inte skulle vara ensam. Jag är aldrig ensam med Elin. Eller hur pappa? Det vet jag att du känner.

Jag saknar dig. Jag kommer aldrig känna mig hel utan dig pappa. Jag vill skratta med dig. Som vi alltid har gjort. Du och jag.