Verkligheten kommer närmare och närmare.
Det gäller att hitta den lilla glädjen som man kan.
Någonstans finns den.
På vissa ställen. Hos vissa personer.
Det är så ödsligt här utan dig pappa. Tomt.
Jag och mamma har suttit här och pratat ett tag.
Jag och mamma har suttit här och gråtit medans.
Vi saknar dig så mycket, och vi undrar hur lång tid det kommer ta
- innan vi lär oss leva med det här.
Orken finns inte där. Den existerar bara i korta stunder.
Väldigt korta stunder. Alldeles för korta stunder.
Ibland undrar man om den dagen ens kommer att komma.
Dagen då man lär sig att leva med det. Då sorgen är lite mer dämpad.
Då det inte gör lika ont. I alla fall inte var sekund.
Livet har vänts upp -och ned. Vi har inte valt det här.
Vi skulle göra allt, för att byta plats med dig.
Men det hjälper inte.
Hur många gånger man än säger det.
Fan.

Kom tillbaka... Snälla pappa.
God natt.
Jag älskar dig - varje dag.
Mamma också.
Jonte-Ponte också.