Nu ska jag och Johan gå och lägga oss. Han sitter med lill-Johan i hans rum, och dom spelar x-box mot varandra. X-boxet som lillen fick i julklapp av dig och mamma. I julklapp på den julaftonen som var. För ett halvår sen. På julafton då du fanns. Då du andades. Då allt var helt nytt. Alldeles för nytt. Kusligt.
Jag fruktar nästa julafton. Julafton 2009. Då är det första julaftonen utan dig pappa. Men jag vet också att jag inte ska tänka så långt fram - utan ta en dag i taget. Inte ha så bråttom. Men det är så svårt att inte tänka i dom banorna. Hur jag än tänker, så kommer jag alltid tillbaka till samma ruta. Rutan som berättar att jag inte vill något hellre än att du ska få vara med oss. Leva. Samtliga tankar för mig alltid tillbaka till ruta ett. Till sorgen. Till saknaden. Till alla minnen.
Vi saknar dig så mycket pappa.



Julafton 2008. Tolv dagar efter beskedet. Man ser i allas blickar att allt inte står rätt till i hjärtat och i tankarna. Det ser man. Man ser att vi fyra försöker se nöjda ut. Men vi misslyckas. Grovt. Det ser jag tydligare och tydligare för varje gång jag kollar på den här bilden. Alla som känner oss ser det. Mest utav allt syns det på dig pappa. På din blick. I dina ögon. Det stämmer inte. Ingenting stämde då. Ingenting stämmer nu.
Kom tillbaka till mig pappa. Kom tillbaka till oss...

God natt älskade pappa. Jag älskar dig - varje dag.