Hej papi.

Jag undrar vad du gör. Precis just nu. För i vanliga fall skulle du ligga och halvsova i "din del" av soffan. Jag saknar att se dig på den platsen. Numera sitter jag där varje dag. På din plats.

Idag var Veronicas begravning pappa. Såg du den? Tog du emot Veronica snällt tillsammans med de andra änglarna? Det tror jag. Det tror jag faktiskt. På något vis. En aning. Det var sol idag. Massa sol.

Imorgon är det också begravning pappa. Då är det Sörens begravning. Och vet du? Den äger rum i samma kyrka som jag döptes i. Samma kyrka som Johan döptes i. Samma kyrka som du och mamma gifte er i. I samma kyrka som din begravning var i. Det kommer till och med vara samma präst som vid alla de andra tillfällena. De underbara tillfällena. Det sorgliga tillfället.
Jag vet inte hur det kommer kännas. Om det kommer kännas obehagligt eller om jag kommer känna att jag är närmare dig. Jag är ju inte "den" personen som brukar känna så - en närhet genom kyrkan. Men numera tänker man i bredare grader. Så är det bara. Och då får det också vara så.
Skulle det kännas konstigt, att det känns mer obehagligt och jobbigt än bra, så får vi gå ut om vi vill. Jag, mamma och Johan. Men jag har redan bestämt mig. Jag ska sitta där. Gråta. Och lägga en ros på kistan.
Lätt - det kommer det med stor sannolikhet inte vara. Men livet är inte lätt. Livet är inte som man vill. Och jag har lovat både mig själv och dig att jag ska kämpa för oss båda. Kriga. I allt. Genom allt. Allt. Alltid.