Gör något, någon. Snälla.
Jag förlorade min mamma för 6 år sedan och har sen en tid tillbaka läst din blogg men aldrig kommenterat. Vi barn som har förlorat en föräldrer tänker verkligen exakt likadant, för när jag läser dina ord kan jag inget annat än att hålla med. Det gör så jävla ont så att man inte vet vart man ska ta vägen, man blir förbannad på världen som är så jävla orättvis. Men så är väl livet och döden också för den delen. Orättvis. Den tar ingen hänsyn till oss andra när dem rycker ifrån oss personerna vi älskar utan döden gör som den själv vill, och det är det som gör så jävla ont.
Men jag ville bara skriva till dig och säga att fortsätta kämpa på, livet är en blandning av dalar och toppar. Ibland känns det enkelt, andra dagar svårare. Men din pappa är med dig hela tiden, även om du inte kan se honom. / Kram Isabelle 16 år.
Isabelle, jag beklagar verkligen först och främst. Vi är i samma sits och ja, orättvisan gör ont.
Tack för att du skrev. Och jag hoppas att du och din resterande familj kan leva någorlunda.
Kram
