Pappa,

idag när jag var på väg hem så sms:ade mamma och sa att hon inte orkar åka och fira Lova idag. Det har jag full förståelse för, så jag ringde upp för att säga det. Mamma grät. Hon grät och sa att hon inte orkade helt enkelt. Jag vill inte att mamma ska gråta. Jag kan ta hennes tårar också. Jag vill inte att hon ska gråta. För det kan jag inte göra något åt. Jag är maktlös. Vi är alla maktlösa.

Så innan jag öppnade ytterdörren, så hade jag "förberett" mig på att gå till mamma och krama henne länge. Så som vi gör ibland. Kramas länge och fäller tårar. Utan ord.
När jag hittar mamma sitter hon uppkurad i ena stolen på baksidan, och sover. Jag såg att hon hade gråtit. Och jag tror att hon grät innanför ögonlocken också. Så jag ville inte störa. Hon behöver få sin vila. Hon behöver det.
Jag gick in, och ställde mig vid köksfönstret och tittade ut på henne. Där hon satt. I stolen. Där hon vilade. Jag ville inte störa. Så jag tog mina tårar och stod där istället. Mamma ser uppgiven ut pappa. Jag ser att hon har ont. Så ont. Vissa stunder ser det ut som att hon har förlorat sin själ.
Jag vill inte att mamma ska ha ont, pappa. Jag vet inte vad jag ska göra. Vad ska jag göra pappa? Det ser ut som att hon är övergiven. Är hon det pappa - övergiven? Nej. Du skulle aldrig överge mamma. Aldrig. Men ont, det har hon. Det har jag med. Ont. Jätteont. Vi har ju förlorat dig. Den dumma sidan vann. Fort gick det också. Fan.

Jag vill ge mamma tillbaka sin själ pappa. Kan du inte komma tillbaka?




Fan.