Idag är den den 10 mars. Igen. Andra gången utan dig hela dygnet. Den 10 mars för två år sen fanns du med oss halva dagen. Hur kan tiden gå, pappa? Min tid står still där den slutade gå för två år sen, samtidigt som den tickar på fortare än någonsin. Tiden går fort när man saknar. Tydligen.
Jag visste inte vad sorg var. Jag visste inte vad saknad var. Tills för två år sedan. Jag ville inte veta. Jag vill fortfarande inte veta - men måste ändå. Måste inse. Måste acceptera. Måste andas. Det står skrivet i stjärnorna. Precis som kärleken. Kärleken till dig. Ju större kärlek, ju större sorg. Jag tittade på reprisen av reportaget med Tv4 Sport igår, som gjordes om Daniel och oss som spelade i Råsunda då, för två och ett halvt år sedan ungefär. Om och om igen tittade jag. Spolade tillbaka och tittade igen. Och igen. Jag fastnade för en replik Daniel sa, som jag inte fastnade för förrän igår. "Blöder det inte, gills det inte". Mitt hjärta blöder, pappa. Det blöder som ett vattenfall. Som är ostoppbart. Det går inte att laga. Bara tillfälligt. Men sen brister det igen. Sen lagas det. Och sen blir det hål. Fram och till baka. Upp och ner. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Sorg och saknad i två år. Det är lång tid. Och det gör ont i mig när jag vet om att det bara är en bråkdel av tiden som väntar. Tiden utan dina andetag. Jag förstår inte hur jag kan fungera utan dina andetag.
Det undrade jag innan dina andetag flyttades upp till himlen; vad vore jag utan pappas andetag? Jag vill inte vara utan dig. Det är så svårt.
Jag tänker på dig extra mycket idag. Jag fäller en extra tår för dig idag. En tår som blir till tusen. Tusen tårar som blir till miljoner. Miljoner tårar som blir till en oändlighet. En oändlighet för dig.
För två år sen väntade min första natt utan dina trygga andetag. Jag ville inte vakna morgonen efter. Men jag gjorde det ändå. För dig. Jag lever för dig, pappa. Vi lever för dig. Ohana.

Jag älskar dig - varje dag! Min ängel.

1959.10.26 - 2009.03.10