Hej älskade ängel!

Det är konstigt det här med sorg och saknad. Känslorna som är. Tankarna som skenar iväg. Minnena som tittar tillbaka till världens bästa tid samtidigt som man blir påmind om den korta, hemska tiden som vi aldrig hann vänja oss vid. Jag vill inte att det ska vara den korta tiden som visar sig först när man tittar tillbaka och minns. För det var en så liten bråkdel av all tid vi fick tillsammans. Men ändå visar den sig så fort jag tänker på dig. Som ett hårt slag i ansiktet och ett i magen som gör att man för en liten stund tappar andan. Sen kommer tårarna som känns både på utisdan och på insidan.
Sorgen. Saknaden. Den obefintliga acceptansen. Allt det består ju utav kärlek. Det bygger på kärleken. Kärleken till dig. Jag saknar dig så mycket varje dag, pappa. Och jag tittar bakåt i tiden, fastän jag inte alltid vill. Det är inte alltid läge. Men det är oundvikligt. Ibland tittar jag framåt, och då kommer bilder upp som du inte är med i. Så var det inte förut. När vi andades tillsammans, allihopa. Jag är så ledsen för att du inte får vara här.
Jag älskar dig - varje dag.