Vingar. Stora. Stora vingar. Jag vet inte hur dom ser ut. Jag får gissa mig till hur dom ser ut, chansa. Dom ser ut som jag vill att dom ska se ut. Drömvingar. Dom kanske inte syns. Så tror jag att det är - att dom inte syns. Men att dom märks ändå. Precis som nu, att du inte syns här hemma pappa - men att du märks ändå. Tänk om dina vingar kom tidigare än vad vi såg? Var det så? Du kämpade så hårt för att inte behöva flyga iväg. Det vet jag. Det såg vi. Gud, vad du kämpade. Ända till sista andetaget. Ända till sista ordet. Du var så stark, samtidigt som du var så svag. Men vet du pappa? Du var inte svag samtidigt. Vi var med dig hela tiden. Du var inte själv. Du skulle aldrig vara själv, för det är man inte i en familj. I en familj är alla med - tillsammans. Även om man är på skilda platser då och då, under kortare eller längre perioder, så är alla alltid tillsammans. Det är det som är det fina och trygga med att vara med i en familj. Man finns alltid. Man betyder alltid något. För oss var du så mycket mer än en pappa. Jag kan inte sätta ordet på vad det var, men du var så mycket. En ängel på jorden. En sån där människa som det bara finns ett fåtal utav. Kanske var du till och med den enda. Det tror jag. Det fanns ingen som du för oss. Därfr blev det ännu mer tomt när du var tvungen att flyga iväg. Flyga iväg på din livslånga resa. Den där resan som jag fortfarande kan undra för mig själv när du ska komma hem från. Jag kan se det framför mig hur det skulle vara - om du kom hem igen. Sen kommer jag på mig själv att jag inte ens behöver försöka, för det hoppet finns inte. Man ska ha hopp, det vet jag. Men till slut är hoppet borta. Bortblåst. Med en hård vind. Borta för alltid. Går inte att ta på. Kan inte röras. Precis som du. Jag kan inte röra dig. Jag kan inte krama dig. Det gör så ont. Skulle jag kunna krama hoppet, skulle jag kunna krama dig. För hoppet försvann tillsammans med dig. Tänk om man kunde krama hoppet? Du tog med dig det. Hoppet. Upp till dig och till änglarna. Eller så gick hoppet lite i förväg. Lite innan dig. Och du fgick lite i förväg från oss. Du gick innan oss, fast ingen av oss ville. I en familj gör man allt tillsammans. Man går igenom allt tillsammans. Vi är fortfarande tillsammans, bara att vi är på olika platser. Du är där, och vi är här. Fast vi är ändå tillsammans. Det är vi alltid. Eller hur pappa? Visst är vi alltid tillsammans? Du tog din hand på hjärtat och viskade... att där inne fanns vi. I ditt hjärta. Därifrån kan man inte försvinna.
Vi är alltid tillsammans. Även om jag inte kan krama hoppet.

Jag älskar dig - varje dag.