Tänker på ord du viskat. Tänker på meningar du sagt. Tänker på tårar du har gråtit. Tänker på saker du har gjort. Du viskade, jag lyssnade med hela hjärtat. Du pratade, jag tog emot varenda ord med hela mig. Du grät, jag grät med dig. Du har gjort massvis med saker, vi gjorde dom tillsammans. Jag saknar dig med varenda liten del utav mig. Ingenting kan få mig att få dig tillbaka. När du försvann var det på något vis som att hjärtat blev ännu mer fyllt utav dig. Jag trodde det redan var överfullt, men det fanns plats kvar. Familjen har alltid mest plats. Jag hatar orättvisan och tycker inte att den borde finnas. Skulle jag kunna skulle jag göra allt som stod i min makt för att utrota den. Precis som att vissa djurarter dör ut. Precis som vissa blommor vissnar eller som man bara vill rycka bort allt ogräs på den fina gräsmattan. Orättvisan ska bort - men det är en omöjlighet. Det kommer förfölja människan för alltid. Det gäller att ha lite tur bara. Dyker oturen upp måste man lära sig att leva ett liv med orättvisan. Ett sambo-liv med oturen. Jag hatar orättvisan. Jag hatar oturen. Jag hatar att våran familj har blivit samboende med den. Jag hatar att det var våran tur att få otur. Jag är så ledsen för din skull, fina pappa. Du skulle ha fått vara här. För du ville det. Vi ville det. Kärleken lever kvar för evigt.