Sorg kan delas. Saknad kan delas. Samtidigt som sorgen är min alldeles egna. Samtidigt som saknaden är min alldeles egna. Ingen kan ta den ifrån mig - för den är min. Bara, bara min. Som bara jag kan gå in i och förstå fullt ut. In i mina tankar.
Jag försöker le och skratta varje dag. Det hjälper min sorg. Det hjälper min saknad. Jag kan leva med den - om jag får skratta parallellt. Det går att le varje dag. Det går att skratta varje dag. För att det finns helt fantastiska människor runt omkring som alla gör sin del av min glädje. Sen kan man gråta också. Fälla tårar. Varje dag. Men då finns det änglar runt omkring som torkar dom. Dom vill inte att saknaden ska ta min energi, utan att det glada istället ska få stärka och förlänga lyckan. Jag har tur som har änglar här på jorden - och uppe i himlen. Dom skyddar mig vart jag än befinner mig. Vart jag än befinner mig så har jag alltid minst en ängel nära. Men jag saknar den som är längst bort. Fruktansvärt mycket. Så mycket så att det gör ont. Och det får göra ont. För jag vet hur varmt det känns sen när jag får le. Mina änglar får mig att le, från alla håll.