Någon gång skulle jag vilja vakna. Någon morgon skulle jag vilja vakna, och så är allt som vanligt igen. Få vakna ur verklighetens mardröm. Gå upp ur sängen, äta frukost och läsa sporten tillsammans med dig. En av oss får läsa tidningen upp och ner, för när vi åt frukost, du och jag, så satt vi alltid mitt emot varandra - inte bredvid varandra som vid middagarna. Antagligen blir det jag som får läsa upp och ner, men det gör mig absolut ingenting. Det är en rutin. En simpel rutin som inte är så simpel och liten nu när den har försvunnit. Allt det där självklara, vardagliga och enkla är det som jag saknar mest. Tänk att ett hej kan saknas så mycket. Det är ju bara ett ord...? Jag skulle vilja få höra dig säga några ord igen. Få höra din röst. Min pappas röst. Den ska finnas här, jag vill kunna ta på den. Abstrakt. Nu kan jag bara tänka på den, och ta på den i mitt sinne. I mitt inre. Det är också fint, men inte perfekt. Att inte kunna krama dig bildar ett stort hål inom mig. Kanske syns det på utsidan ibland också. Det tror jag att det gör på alla oss som har fått en ängel med vingar. En ängel som är borta på en livslång resa, men som väntar på sina nära någonstans där man kan vara tillsammans igen och göra dom där sjävklara sakerna igen. Som att skratta tillsammans. När skrattet inte är självklart längre - då märker man hur mycket man saknar. Då märker man hur mycket man älskade och alltid kommer att älska. Sorgens grund.
Precis som när man just har somnat och känner att man faller och då vaknar till igen... så skulle jag vilja att det hände någon dag, och så står du där. Man brukar somna om direkt efter det där verkligt overkliga fallet. Ända skillnaden nu skulle vara att efter det skulle jag inte vilja somna om igen. Inte om du stod där. Inte om du var hemma igen.
Jag visste inte att du aldrig mer skulle komma hem igen. Det fanns inte då. Nu finns det. Du kommer aldrig hem igen. Världens bästa pappa.