Vissa dagar saknar jag dig så mycket att det gör ont i hela mig. Ont i hjärtat. Ont i bröstet. Ont i tomrummet. När det inte gör ont, så är det alla runt omkring mig som får mig att le. Leenden hjälper för stunden mot smärta och saknad. Men så fort leendet övergår till vanlig min så påminns man om hur ont man faktiskt har. Inuti. Utanpå. Inget plåster i världen kan få såret att läka. Inte ens plåster med röda hjärtan på. Men skratten kan få huvudet på glada tankar. Och det är värt så otroligt mycket. Man lever med sorg och saknad. Men man lever också med lycka och glädje. Jag är glad att jag har dom bästa hjältarna och stjärnorna runt mig. Dom är så många. Och en i himlen. En dag kommer jag kunna le åt alla minnen. Tror jag. En dag. Någon gång.