Många dagar skrattar jag. Nästan varje dag faktiskt, pappa. Många dagar gråter jag också. Nästan varje dag. Vissa dagar vrider sig kroppen i panik och kan inte slita sig ifrån det hur mycket hjärnan än vill. Tankarna och saknaden efter dig vrider sig i min kropp, pappa.
Förut kände jag mig som världens elakaste människa som skrattade. Ända tills jag fick sagt till mig att det är medicinen mot saknad. Precis som det kan vara en medicin att få fälla tårar. Precis när man vill. Precis när man vill får man också skratta. Skrattet  - det kommer för dig pappa. Och jag vill sprida det överallt, runt omkring mig. Till alla andra. Vissa gånger önskar jag bara att du fick vara med och skratta. Det är en önskan jag har.
Här om dagen satt jag och skrev till dig i boken. Och då slog det mig än en gång... jag kommer inte få skratta med dig igen. Kan det verkligen vara så? Kommer jag aldrig mer att få se ditt härliga leende igen? Ditt vackra ansikte? Kommer jag aldrig mer att få höra din trygga röst? Jag kan fortfarande inte förstå, och vid det här laget borde jag vara van. Eller kommer hjärtat någonsin att vänja sig vid att alltid vara utan dig, varje dag? Jag saknar dig så fruktansvärt mycket pappa.