Jag saknar dig så mycket, pappa. Så mycket att jag fortfarande inte riktigt kan förstå. Att du inte är här är mer overkligt än något annat jag kan tänka mig. Det går inte att i mitt innersta förstå att du är någon annanstans än mig, att vi inte är på samma plats. Jag glömmer bort mig. När jag ska berätta något kul, då kan jag inte ringa dig. Jag får inget svar. Jag kan inte öppna ytterdörren och gå in lite snabbare för att inte glömma bort vad jag ska säga. Du är ändå inte där. Det är en overklig verklighet vi lever i, och mitt hjärta vrider sig lite grann varje gång jag blir påmind. Varje dag. Var eviga dag,

Men jag vet att vi delar en plats. Våra hjärtan...