Hej älskade pappa.

Vad ska jag göra när hjärtat blöder konstant? När folk runt omkring tror att alla fungerar likadant och inte förstår? Jag vill inte vänja mig vid att leva med sorgen kombinerat med precis allt annat. Inte om jag inte får göra det på mitt sätt. Men mitt sätt blir inte förstått. Får inte bara vara. Får inte bara göra det som jag behöver för stunden. Inte utan konsekvenser. Jag behöver dig. Man kan aldrig förutse någonting. Inte någonting alls. Behöver jag en mils avstånd mellan mig och min verklighet - då vill jag ha det. Även om det  bara är för ett kort tag. Utan några konsekvenser som får mitt hjärta att sjunka lite till, och blöda lite till. Det blir inte bättre annars. Bara värre. Men mitt sätt förstås inte. Mina ord blir till luft i tomma intet, växer till stormar och jag önskar att jag var med dig. Just då. När får jag bara vara Lisa Johnsson, 20 år gammal med en pappa i himlen, göra det jag behöver för stunden och inte mötas varannan dag av missnöje och varannan dag glädje? När får jag bestämma något själv utan negativa känslor tillbaka? Vet du det, pappa? Hur kan några ord få vända mig upp -och ned? Hur kan en blick från ett par ögon få mig att känna mig som världens sämsta människa för stunden? Hur mycket får en annan person bestämma över mina beslut? Hur starkt får en annan person reagera på vad jag känner och behöver? Kom hem.