Jag minns lukten från Jakobsberg sjukhus så tydligt. Från korridoren, köket och ditt rum. Lukten som inte luktade sjukhus, men som ändå fick en att känna sig svag, ledsen, makt -och hjälplös. Jag kan känna känslan av hur jag öppnar din dörr så tydligt. Hur jag gick in smygandes om jag såg att du sov.
Jag saknar den lukten. Jag saknar att öppna dörren. Jag saknar att kliva in tyst om jag såg att du blundade.
Jag saknar allt det där som man inte borde sakna. För att jag saknar dig.

Kom tillbaka till oss, pappa.