Hej världens bästa pappa. (Undra hur många gånger jag kommer säga och skriva det i mitt liv. Undra hur många gånger jag redan har sagt och skrivit det.)

Jag tror att vi gjorde dig stolta idag. För vi kämpade. Riktigt ordentligt emellanåt. Vi vann. Tillsammans gjorde vi det också. Laget. Laget som endast består utav bra människor. Fina människor. Empatiska människor. Snälla människor.
I morse kände jag att jag inte skulle le mycket. Nästan ingenting. Det brukar jag känna. Allra mest på morgonen. För jag vaknar upp till en verklighet som jag inte vill ska finnas. Men det är samma sak varje gång - att laget får mina mungipor att resa sig uppåt istället för nedåt. Tydligt. Starkt. Dom är starkt inristade i mitt hjärta.

Imorgon bitti ska jag och Trophy åka in till mammas jobb för att få lite hjälp angående Thailand-resor. Sen på kvällen ska jag på Bootcamp på SATS och efter det åker jag till träningen med laget. Jag kan nog räkna med en ordentlig träningsvärk dagen efter. Man får passa på när man är ledig från jobbet. Eller hur? På tisdag kör det igång igen.
På Bootcamp imorgon ska jag aldrig sluta kämpa. Det har jag lovat mig själv. Du hade aldrig slutat att kämpa. Då ska inte jag heller göra det.