Allt - precis allt - blir så mycket tyngre och svårare när jag vet att du inte längre andas, pappa. Varenda liten motgång blir som en stor orkan för att du inte får vara här. För att du inte är kvar här, så att jag kan komma till dig och hålla din hand.
Utan dig... känns allt så oerhört tungt. Som att tårarna trycker på under kindbenen så fort det minsta inte blir som jag vill eller tänkt mig. Ska det vara så, pappa? Jag behöver dig. Hela tiden.

Jag kan inte få fram orden idag pappa. Jag känner mig bara otroligt ledsen. Ensam. Rädd. Svag. Halv. Utan dig.
Ensamheten är inte här, men det känns. För du behövs. Alla behövs. Men dom alla finns ju här. Runt om. Du finns inte här. Ingenstans runt om.
Allting är tungt utan dig. Precis allt. Tomt. Det ekar i hjärtat. Samtidigt som det är fyllt utav dig. Det är sorgen som gör att det känns tomt. Jag vill ha dig hemma.
Det är ingen bra dag idag. Snälla, kom hem igen.

Kom tillbaka och håll om oss alla, pappa.