Hej världens finaste pappa.

I natt blev det så som det inte har blivit så jättemånga gånger (tro det eller ej)... att jag grät mig till sömns. Jag grät för dig. Jag gick och la mig vid tio-tiden. Började gråta när jag skrev i boken till dig. Och sen fortsatte det. Klockan halv 4 i natt slutade jag titta på klockan med tårfyllda ögon, våta och torra kinder. Och sen ringde klockan kvart i 6. Ungefär en timmes sömn och nu är jag äntligen hemma från allt. Hängig med magknip och en oroskänsla. Den känslan som alltid finns där på något sätt.

Jag saknar dig så mycket. Jag låg och tittade på foton på dig hela natten. Sa några ord till dig lite då och då. Jag kände mig inte ens dum. Inte ett dugg knäpp. Jag ville prata med dig. Prata till dig. Därför gjorde jag det.
Jag kände mig så otroligt ensam. Hade jag haft tillräckligt stor säng och bil så hade jag åkt och hämtat hem Elin, Johan och Sophie till mig. Alla tre. Mina stjänor. En del av min trygghet.
Jag tänkte gå och lägga mig i din och mammas säng när jag inte orkade mer. Men jag visste att det inte skulle hjälpa. Inte i natt. Så jag fortsatte gråta i mitt rum. Fälla tårar. För dig. Skickade massa varma pussar till dig.
Medan jag kröp ihop och grät, så låg jag ibland och tittade på min arm med dina ord på. Det gjorde ont. Jätteont.
Jag vill att du ska leva.

Jag skulle göra vad som helst för att du skulle få komma tillbaka.

OHANA
varje dag