Hej världens bästa pappa!

Igår åkte vi upp till Sala för bortamatch, och jag såg framför mig efter matchen hur du skulle stå och le sådär stolt som du alltid gjorde. Som du alltid gjorde...
Vi vann. Världens bästa människor vann tillsammans. Vilket lag. Alltid efter matcherna, så tar jag alltid upp mobiltelefonen. Vet du vad jag alltid tänker göra då? Ringa dig. Ringa dig och säga hur det gick.
Ringa dig...
Sen slår det mig sådär ofattbart hårt och snabbt att jag inte kan ringa dig. Aldrig. Eller jo. Jag kan ringa. Det kan jag. Men jag kommer aldrig någonsin få något svar. Hade du fortfarande levt andats hade du redan varit där, och då hade jag inte ens behövt ringa dig.
Jag vill ringa dig. Ditt telefonnummer kommer alltid att sitta som klister i hjärnans allra innersta del. Jag saknar dig så mycket.

Idag är en sån där kväll där saknaden slår en lite hårdare än vanligt i ansiktet. Lite plötsligt. Jag behöver dig så mycket. När dom här dagarna kommer - när man hinner tänka lite extra - då förstår man vilka människor man behöver nära. Mina underbara vänner och världens bästa familj.
Det var alldeles för länge sen jag träffade Rebecca. Fina Bec. Jag undrar när du och hon sågs sist. Jag minns hur ledsen hon var under begravningen. Och hur hon gick förbi mig och viskade; "jag älskar dig". Du tyckte så mycket om henne. Hon har gett mig så mycket dom senaste åren som jag är henne evigt tacksam. Rebecca Andersson. Min ängel.
Hon är min ängel här nere på jorden. Du är min ängel där uppe i himlen.

Jag är alla mina vänner evigt tacksam. Dom gör mig mindre trasig.