God morgon pappa.

Igår var jag hemma hos Sophie och fixade hennes hår, sen åkte vi till träningen med killarna och sen hem hit. Hon åkte tidigt imorse till jobbet och jag låg kvar. Men jag ska inte slöa hela dagen iallafall, för jag ska strax åka och gymma. Och ikväll är det tidig träning också. Med världens bästa lag.
På lördag, pappa... då ska jag stå i båset på killarnas match. Jag ska stå på din plats. På din plats. Men inte ta din plats. För det kan ingen. Men jag ska stå där. Göra nytta. Jag kommer vara nervös. Men jag tar det som en ära. Att få stå där. Som din dotter. På din plats.

Vet du vad vi fick veta igår kväll, pappa? Det kommer hängas en bild på dig i Bele-huset. För att man ska minnas och hedra. Du ska ha ett foto bredvid fotot på Viktor som gick bort precis innan dig. Där ska du få hänga också. Vi ska få välja foto på dig, och sen hänger någon upp det. Så att alla kan se dig. Det var fint av dom att säga det. Eller hur? Du hade blivit glad, det vet jag.

Jag saknar dig något ofantligt. Jag tror att man som människa saknar ännu mer, när man vet att den eller dom man saknar inte kommer komma tillbaka. För det gör det hela till en omöjlighet. Det gör det till ett ännu högre hinder än vad det redan är.
Jag saknar dig så mycket. Du vet väl att du får komma tillbaka när du vill, pappa? Alla här hemma tycker det.

Puss