Hade någon sagt till mig för ett år sen att du snart skulle försvinna för alltid, så hade jag inte trott på den personen.
Inte den minsta lilla sanning skulle kunna dölja sig i dom orden. Det fanns inte en möjlighet till det. Du har ju alltid varit hos oss. Alltid. Alltid. Alltid.
Tänk att viljan och kärleken kan ta över verkligheten så starkt. Det fanns inte för mig att du inte skulle få leva mer. Inte förrän jag fick se det med mina egna ögon. Med mitt egna hjärta. När jag fick se dig för sista gången. För sista gången.
Då visade sig verkligheten. Och den har sedan dess stannat. Nära. Otroligt nära. Ibland för nära. Dygnet runt. Varje dag.

Olika stunder i huvudet visar sig som tydliga filmer varje dag. Verkligheten spelas upp dygnet runt. Samma. Samma. Samma.
Jag vill hålla din hand. Känna din doft. Le tillsammans med dig. Gömma fjärrkontrollen. Träna med dig. Skratta tillsammans med dig. Prata med dig. Höra dina andetag. Se dig andas.

Nu ser jag inte vad jag skriver mer. Så istället kollar jag på min arm och tänker på vad du sa.

"Ska vi för alltid ta adjö,
vill jag hellre dö,
än tvingas leva ensam utan dig.
utan dig."