Ända sen i morse när jag satte mig här vid skrivbordet på jobbet, så har jag tänkt på dig. Jag har emellanåt suttit och läst mejl som du skrivit. Jag har emallanåt suttit och läst mejl som andra skickat till oss och dig angående dig, situationen och saknaden.
Fokus finns inte idag. Varenda andetag ligger hos dig idag. Jag saknar dig så mycket. Jag var ju din tjej, pappa. Det finns inte många som kan ta på våran relation. Inte på din och lill-Jontes heller. Inte på din och mammas heller. Vi var en familj. Vi är fortfarande en familj. Men herregud vad du fattas, pappa. Hela tiden. Vi var ju bäst tillsammans. Vi fyra. Vi hör ihop. Varför skulle du tas bort?
"Vi som hade det så bra..." Dom orden ekar i mitt huvud just nu.

PS. Jag drömde om dig i natt. Du var död. Fast levande. Du var ledsen.