Cancer är ett ord som ger rysningar. Rysningar på ett negativt vis. Inte en gnutta positivt. Att man blir stark efter en stor förlust är svårt att se och förstå. Iallafall innan man är där. Jag är inte där. Långt ifrån. Det finns inget ljus i slutet av tunneln. Bara några få små ljusglimtar lite här och var. Såna där ljusglimtar som varar för stunden.
Cancer är ett ord, ett begrepp, en sjukdom som inte vill någon människa väl. Inte någon. Inte några. Inte det minsta. Cancer bara förstör. Förstör på heltid. Kommer alltid att göra. Alltid. Varje dag. För en eller flera.
Cancer är en sjukdom som inte ska finnas. Som inte ska finnas i livet. Inte i någons eller någras liv. Cancer är förödande.
Men cancer finns i livet. Cancer finns i livet, och den fortsätter att förstöra på heltid för människan. Människor nära. Människor längre bort. Cancer hör inte hemma i livet. Cancer och livet hör inte ihop.
Jag önskar att det fanns något som botade cancer. Av alla dess slag. Jag önskar att jag kunde säga att jag är världens lyckligaste människa och att cancer inte finns. Att det bara finns i mardrömmarnas värld.
Förut kunde jag säga att jag var den där personen. Den där som var världens lyckligaste.

Men det kan jag inte säga nu. För den där cancern har nuddat mitt liv. Och det för alltid. För alltid.
Det gör ont. Ondare än att få ett slag i magen. För ett slag i magen går över. Iallafall efter ett tag.
Det här... det går inte över.

Har du fortfarande ont, pappa?
Vi har varit med om dig - vi kan inte förlora dig.