När jag la mitt huvud bredvid dig för sista gången.
När jag höll din hand i min för sista gången. Kallt.
När jag grät vid dig för sista gången. Högt. Skakigt.
När jag såg dig för sista gången. Tårögd. Chockad.
När jag såg att du inte längre andades. Helt blixt stilla.
Jag ville aldrig gå därifrån. Jag ville inte lämna bort dig.
När jag gick från ditt rum för sista gången. Den allra sista.
Dagen innan fanns du. Men nu andades du inte mer. Stilla.
Men du fanns där. Bilderna återkommer varje dag. Känslan.
Det gör att det blir svårt att andas. Oerhört svårt. Omöjligt.

Ena dagen fanns du. Andra dagen hade du tagits ifrån oss.
Hur är det möjligt? Du har ju alltid funnits. Här hos mig. Hos oss.
Tänk om jag fick träffa dig igen och säga hur mycket jag saknar dig.
Tänk om jag fick träffa dig igen och säga tack för allt du gjort. Allt.
Tänk om jag fick träffa dig igen och säga hur mycket jag älskar dig.
Tänk om jag fick träffa dig igen, och sedan ha kvar dig här hos oss.
Tänk om...

Jag ville aldrig gå ifrån dig pappa. Jag ville aldrig lämna dig.
Jag ville aldrig behöva se dig för sista gången. Sista gången.
Den dagen ska komma först när man är gammal. När alla är gamla.
Jag ville aldrig gå pappa. Lämna bort dig. Dit där du inte hör hemma.





Om jag visste när sista gången ditt andetag skulle komma - då hade jag varit hos dig varenda sekund på dygnet. Nu kom jag för sent. Nu fick jag se dig för sista gången utan andetag. Jag saknar dig så mycket. Det är svårt att acceptera att världens snällaste människa som alltid har funnits här för alla, helt plötsligt inte får vara här längre. Aldrig mer. Det fanns ju så mycket mer som vi alla skulle göra. Tillsammans. Snälla pappa, kom tillbaka. Jag gör vad som helst. Jag behöver dig.