Hjärtat kämpade. Men dina ögon sa något annat. Jag hatar att du skulle behöva vara rädd, pappa.
Jag hade kunnat göra vad som helst för att ta din rädsla för att dö, rädslan för att lämna oss kvar. Jag var rädd. Det kunde jag ta. Jag är fortfarande rädd. Det kan jag ta. Men att se dig rädd - det var helt främmande. Du och rädsla hör inte ihop. Men det är något jag kommer få leva med hela livet - synen av att se dig ledsen och rädd. Världens starkaste pappa. Och jag kunde inte ta det ifrån dig. Hur mycket jag än ville.
Jag hatar det. Jag hatar att jag inte kunde rädda dig.

Kom tillbaka...