Varje dag tänker jag på ditt leende. Varje dag tänker jag på ditt skratt. Det där skrattet jag kunde höra på avstånd. Det där skrattet jag fick höra nära. Ditt skratt och dina leenden varje dag gav mig en trygghet. En trygghet som jag tror att jag inte kommer få uppleva igen. Den tryggheten försvann liksom med dig, pappa. Även om du lever kvar inom mig - så lever inte tryggheten kvar. Men minnena om tryggheten finns där. Så jag kan plocka fram den när jag som mest behöver det. Men det räcker inte alltid. Och det hatar jag. Jag behöver din riktiga närvaro för att känna din trygghet.
Det är för overkligt för att vara sant, att jag inte kommer få känna din trygghet igen. Att jag inte kommer få se ditt leende igen. Att jag inte kommer få höra dig skratta igen. Skratta tillsammans. Ditt skratt kunde många dagar göra hela min dag. Att få se dig le varje dag var som att få en knuff framåt, och att höra eller se dig stolt - det tog mig upp till det blå många gånger. Inombords. Din stolthet lever för alltid kvar, pappa. Den tar mig framåt ibland. Men jag sjunker sen tillbaka igen när jag kommer på att jag inte kommer få uppleva den igen.
Om jag kunde skulle jag måla en helt ny värld pappa. Till dig och till oss. Där vi skulle kunna leva som vanligt igen. Tillsammans. Allihopa. Fortsätta där vi blev avbrutna. Jag vill visa upp dig för hela världen. För att visa att du är världens bästa pappa. Det kommer du alltid att vara.

Ikväll ska jag läsa ditt brev igen. Jag saknar dig så.