Pappa, utan dig går jag i motvind. Samtidigt som jag går framåt. Jag går framåt på den där vägen som du har sagt att du alltid vetat att jag ska gå på. Den vägen går jag på. Den vägen som jag vill gå på. Hur kunde du veta? Bara att jag går utan dig på den vägen nu. Det var inte meningen att det skulle vara så. Man ska inte gå på vägar ensam. Inte på vägar som man har trott på tillsammans. Men nu gör jag det, och jag ska komma ända fram, om inte längre. För dig och för mig. Du är med mig hela tiden pappa.