Ser du, pappa?

Ser du att jag ler varje dag? Ser du att jag är lite nere varje dag? Ser du att jag skrattar om dagarna? Ser du att jag fäller tårar om kvällarna? Ser du att jag varje dag tittar uppåt? Upp mot himlen. Både när det är klarblått och när det inte går att se himmelen. Någonstans måste du ju vara pappa... Jag undrar bara vart någonstans. Det är läskigt att inte veta någonting, och det trycker ner mig i det djupaste när jag tänker på att när man är död - då försvinner man. Jag vill inte att du ska vara försvunnen. Jag vill veta vart du är. Vart ifrån du kan se, höra eller lyssna.
Jag behöver veta. För att kunna slappna av.
Jag behöver få veta att du har det bra. Att du har frid.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0