Pappa,

igår när jag var med Julia, så stod det totalt klart för mig hur mycket skolan har betytt för mig när det var som svårast. Alla människorna. Alla vännerna. Dom som alltid var där, och som alltid är där fortfarande. Igår förstod jag helt och hållet. Hjältar. Mina hjältar. Dom är många.
Innan var jag tacksam. Oerhört tacksam. Nu är jag mer än det. Men det ordet hittar jag inte. Inte just nu. Det kanske dyker upp. Människorna runt om gör allt. Dom gör mitt liv. Allihopa. Dom. Mina.
Jag kallar dom mina. För, för mig - så är dom mina. Mina hjältar. Jag har många hjältar. Och dom finns nära. Stora som små.

Igår var jag med två hjältar. Ikväll ska jag till en annan av alla hjältar. Och imorgon ska jag till en annan. För det behöver hon. Mest av alla just nu. Tror jag. Nej, det vet jag. Hjälten som i varje andetag sätter alla andra framför sig själv. Jag tror inte att hon bara behöver mig. Hon behöver många. Även fast hon är otroligt stark. För så är livet.
Men imorgon ska jag göra det jag kan, och hon ska få den där saken också. Du vet vad jag menar, pappa. Jag har berättat för dig. Det är ett bra tillfälle imorgon. En sak som visar henne... att hon aldrig är ensam. För så är det.

För att inte glömma familjen. Och släkten.
Mitt liv är fullt med hjältar. Du var min största.
Och det förblir du för all framtid. Min största hjälte.