God morgon min trygga ängel.

Igår kväll satt jag, mamma och stor-Johan och kollade på Vinterspelen med Gunde. Jag skrattade många gånger så högt att det gjorde ont i min mage. Då tänkte jag på dig. Du skulle ha varit med oss. Jag satt på "din plats" i soffan och skrattade. Utan dig. Det kändes fel.
Jag hörde i mitt huvud hur mycket du hade skrattat. Ditt skratt. Dina kommentarer. Det är något jag saknar så oerhört mycket. Ditt härliga skratt.
Mitt i allt skratt blev jag tyst och tänkte iväg upp mot himlen. Upp mot dig. Upp mot verkligheten. Om det så bara var för tre sekunder. Dom tre sekudnerna fick mig att sluta skratta och tänka på vad jag gjorde och vart jag var någonstans. Då såg jag bara dig framför mig. Då hörde jag bara dig.

För mig är det fortfarande overkligt att du inte andas längre. Att du inte skrattar längre. Det är för overkligt för att vara sant. Men så är det. Och jag undrar när man kommer resa sig ur det här mer hel än trasig mindre trasig än helt trasig. Man får inte ha så bråttom.

Jag tror du satt någonstans och skrattade med oss igår.