I morse skulle du ha kommit in till mig tillsammans med mamma och lill-Johan. Som ni alltid gör. Du skulle ha haft kameran i högsta hugg (både digitalkameran och filmkameran), kramat om mig länge och sagt att jag är din stora tjej och att tiden går så fort. Men bara om allt var som vanligt. Bara om du andades.

Idag är det ett år sen som jag fick ett långt sms av dig på morgonen på väg till skolan, där du hade skrivit hur mycket du älskar mig. Resten av sms:et behåller jag för mig själv. Jag fick ett långt sms trots att du knappt såg något med dina fina ögon som jag också har. Du ansträngde dig så mycket. För min skull. Världens bästa pappa.
Idag är det ett år sen som jag trodde att det kommer komma flera såna här dagar att ha tillsammans. Men det gjorde det inte. Jag hade så fel. Livet lurade mig totalt. Oss. Från toppen ner till botten blev vi nedknuffade.

Bredvid dig i din säng. Några försök till leenden. En onsdagkväll. Den 11 februari 2009. För mig spelade det ingen roll vart jag var. Bara jag fick vara med min familj. För mig fanns det ingenting att "fira".
Jag önskade mig ett botemedel mot cancer. Det fick jag inte. Det fick vi inte.
Idag önskar jag mig dig tillbaka. Min fina pappa. Men det kommer jag inte få. Det kommer vi inte få.

Idag är det ett år sen... ett år sen som jag firade min 19:e födelsedag på ett sjukhus.
Min 20:e födelsedag får jag uppleva utan dig. Idag. Den första någonsin utan dina andetag. Den första någonsin utan ditt leende och ditt skratt. Min första födelsedag någonsin utan dina kramar. Idag. Idag är den. Du skulle aldrig glömma den dagen.

Tack för allt du har givit mig under mina år med dig, pappa.
Tänk om jag kunde få en födelsedagskram utav dig igen.
Jag vet att du håller om mig från någon annanstans, tittar ner på mig och säger "grattis min stora tjej".

Jag tror att du gråter idag...
... för det gör jag.