... men ändå vaknar jag upp levande varje morgon. Dina andetag kanske finns inom oss här hemma. Kanske består minnen av andetag. Andetag som består av kärlek. All kärlek leder till så mycket sorg och saknad. Ju större kärlek - ju större sorg.
Ikväll var det Idol-final. Jag kommer aldrig glömma Idol-finalen 2008. Kevin Borg vann något han alltid kommer minnas. Och vi fick något vi aldrig kommer glömma. Vi förlorade. Det var den kvällen jag fick veta att du var sjuk. Det var den kvällen jag skrek rakt ut när jag satt i din famn och ni berättade. Så många tårar. En uppgivenhet. En chock. En stor rädsla. Det var första gången jag fick höra ordet cancer så nära inpå mig själv. Det var den kvällen allt vändes upp -och ned. Jag minns det som igår. Jag kan känna hur du håller om mig. Den kvällen. Dina starka armar som skulle komma att bli svaga. Jag kan känna hur vi torkar varandras tårar. Den kvällen. Tårarana som aldrig slutade att rinna. Jag kan fortfarande känna den tomheten som dök upp inom mig. Jag föll ner i ett hål. Jag var så ledsen för dig. För att jag såg din rädsla. För att allt var så orättvist. Jag blev rädd.
Vi sa att vi skulle klara det. Tillsammans. Men du visste. Och du försökte vara världens starkaste hjärta hela tiden. Och det var du också. Du gav inte upp - det var bara någon som behövde dig mer än vad vi gör. Vem det är kommer jag aldrig få svar på. För vi behöver dig, pappa. Jag kommer aldrig glömma känslan som kom den kvällen. Hjärtat började blöda och en blytung sten las på. Den kvällen bestämde jag mig för att jag ska göra allt för dig.

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Jag älskar dig - varje dag.