Hej världens bästa pappa! Himlens klaraste stjärna.

Idag var det sista dagen i skolan för den här terminen. Tiden går så fort. Kan du förstå? När jag tänker tillbaka på den här första tiden i skolan minns jag inte dom dagarna lika tydligt som jag minns dom sista dagarna med dig. Och ändå minns jag det tydligt. Men inte i närheten av våra dagar. Dom sista dagarna jag fick se din bröstkorg höjas. Dom sista dagarna jag fick höra dig viska. Dom sista dagarna jag fick hålla din hand. Dom dagarna är inristade för all framtid. Tänk att så självklara saker inte är så självklara egentligen. Det är ingen självklarhet att få höra sin pappa viska "varje dag". Det är ingen självklarhet att få se sin förälders bröstkorg höjas av andetag. Förut trodde jag att andetag var gratis. Nu vet jag att dom kostar kärlek, maktlöshet och saknad. Försvinner ett andetag, försvinner något kärt tillsammans med det. Och kvar blir aska. I form av minnen.
Jag kan inte förstå att min tid springer förbi trots att jag har ett blödande hjärta med en gråtande själ, som sitter som en stor blyklump på axlarna vissa dagar - men som ett lätt gruskorn vissa dagar. Jag har tur som omringas av alla guldhjärtan varje dag. Dag ut och dag in.
Vi är på väg upp till Norrland nu. Och jag sitter på min plats, med så många varma hjärtan och skratt runt mig. Jag fäller tårar för dig. För att jag vet att jag får göra det här. Där man känner sig trygg får man visa det inte lagade hjärtats tårar. Känner du dom - tårarna? Dom är för dig. För att jag är ledsen för din skull. För att du inte får vara där du vill vara. För att vi inte får dela ett endaste andetag med varandra. Min fina Djurgårdspappa. Jag vet att du håller tummarna för oss i helgen.

Jag hoppas du inte fryser min ängel.