Pappa,

jag skulle göra vad som helst för att byta plats med dig. Men det vet jag att du inte skulle tillåta. Du är för snäll för det. Maktlöshet kan vara en av de värsta känslorna. Något man aldrig kommer ifrån. Det är den där känslan som kommer vara fastetsad för all framtid. Både på djupet och som ett tunt yttre skikt på personligheten - på det som visas och hörs utåt. Vissa dagar syns den mer än vad solen lyser en klar vinterdag. Andra dagar hörs den nedgrävd djupare ner än vad de mest sällsynta stenarna är. Det är en balansgång varje dag. En balansgång som balanserar parallellt med saknaden och sorgen. Jag behöver dig. Du förstår det va, pappa?

Vet du vad jag har gjort? Jag har startat en insamling hos Cancerfonden. För dig. För oss. Och för att se om jag kan hjälpa andra. Ett år har jag på mig - och jag ska bidra med någonting. Någonting. Man kan inte göra allt, men man kan göra något. Det är värt ett försök. Jag ska försöka ha samma tålamod som du. Även om det är långt, långt borta många gånger. Ibland ser jag inte skymten av det, medan jag vissa dagar lever med det tätt inpå. Jag ska göra mitt bästa för dig. För orättvisan. Orättvisans spel - livet.