God morgon älskade pappa.
Hade allt varit som vanligt idag hade du kramat mig i morse, tagit foton och gett mig presenter. Alla vi tillsammans. Men nu är det inte som vanligt. Men jag klarar mig. Det vet du. Men jag kan inte låta bli att längta tillbaka två år. Två födelsedagar sedan. Tiden springer förbi. Min 19-årsdag firade vi hos dig på sjukhuset. I ditt fina rum som såg ut som ett hotellrum. Du satte dig upp. Du åt en bakelse som du inte fick känna någon smak av. Du var med. Allt för att det var min dag. Du gjorde allt för mig. Allt för oss. Älskade pappa. Trots att du inte kunde se så bra så fick jag ett långt födelsedags-sms på morgonen på väg till skolan.  Jag kommer aldrig glömma vad det stod i det meddelandet. Tårarna forsade och jag ville till dig på en gång. Du kämpade. Gud, vad du kämpade pappa. Allt för min skull. Jag förstår inte. Jag förstår inte hur du orkade. Vilket hjärta. Vilken kärlek. Jag ville inte ha något annat än ett botemedel mot cancer i födelsedagspresent då. Men det fick jag inte. En månad senare rev jag önskelistan samtidigt som det sista andetaget togs. Då var det inte viktigt för mig längre. Inte just då, för då hade den tagit allt. Hjärtat. Själen. Saknaden och sorgen tog istället över. Det visste jag innan, men man kan aldrig vara beredd. Jag kan fortfarande inte förstå att jag fick minsta lilla sömn den natten. Och alla andra nätter. Utan dig. Det är konstigt. Du fattades på en gång. Direkt. Nästan till och med innan. Du fattas nu.
Idag önskar jag mig bidrag till min insamling. Min insamling till Cancerfonden. Den är för dig, och för andra som ska slippa se sina nära få änglavingar och lämna deras vardag dom alltid har haft tillsammans. Jag kan inte få tillbaka dig - men ändå drömmer jag om det. Idag vore en bra dag för det. Eller imorgon. Vilken dag som helst.
Jag glömmer aldrig kramarna jag fick på den här dagen för två år sen. Jag längtar tillbaka. För att få vara nära dig. Jag älskar dig - varje dag!