Ge mig din stillhet. Inom vingarna.

Jag lever i väntan på en andra chans, och en vind som ska föra dig hem. Hjälp mig att leva och klara idag, ge mig din stillhet och ta mig långt härifrån. Ibland. Låt mig glömma, men samtidigt komma ihåg. Hitta balans. Balans mellan förtvinvlans tårar och glädjens skratt. Jag känner mig ibland viktlös, sårbar och hjälplös. Parallellt med tyngd, styrka och vilja. Jag vill kunna falla i din famn. Du är min ängel, i all motvind och bortom allt som är svårt. Du var räddaren i stormen - nu är du som ett ljus i allt mörker, all oändlighet och sorg. Du är min ängel. Min skyddsängel. Jag väntar på att du till slut kommer komma hem. I all oändlighet. Lurar mig själv. Så mycket som smärtar, tar all kraft och blåser hårt kopplas alltid samman med saknaden efter dig. Du är allt. Det blåser hårt, men du lugnar ner genom skapandet av tröst. Tröst på distans. Oändligt avstånd. Eller kanske så nära som man kan vara varandra. Ovissheten är som kall luft. Samtidigt varm. Längtan efter dig är evig, stor och äkta. Från djupet av mitt härta. Det är så kallt inom mig ibland. Jag tror det är saknaden. Minnena räddar mig ur stormen samtidigt som jag fryser ännu mer på grund av sorgen. Du är min ängel pappa. Som inte kommer hem. Till värmen. Det finns så mycket kärlek att ge. Kom hem och dela den med oss. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket.

Vi orkar <3