Du vet att du är min hjälte va, pappa? Som stålmannen. Världens starkaste stålman. Med ett hjärta av guld och en famn fylld med kärlek som du kan skydda de dina med. Trygghet. Jag saknar din famn. Jag saknar din närhet. Den där självklara närheten. Som inte är självklar, men som jag trodde alltid skulle finnas där. Den fanns där tills det sista andetaget och lite efter. Jag ville att den skulle stanna. För evigt. Sen tog saknaden och sorgen över med ett fast grepp - slet sig in - och där är jag kvar. Ofta smyger glädjen in så fint, men det som dominerar är saknaden. Jag badar i den. Många andra också. Samtidigt som jag är själv. Ensam i mitt hav, tillsammans med bara mina känslor. Badar i vatten som är utspätt med mina tårar. Tårarna som är fällda för dig. Min älskade pappa. Världens bästa. Livets bästa. Änglarnas bästa. Tänk om du har lika breda vingar som din famn var. Då måste det vara många änglar som känner sig trygga. Jag har känt en enormt trygghet - det är nog därför jag saknar dig så otorligt mycket. Sorgen är kärlekens pris. Tryggheten finns kvar, men inte dina andetag. Då är det halvt. Inte helt. Trasigt. Då är kämpa är en förutsättning för att det ska gå, och ibland orkar man inte. Ibland gr det inte, hur mycket man än tar i. Energin försvinner. Sinar bort. Kvar blir kroppen. Tomhet. Och så får det vara. Så ska det vara. Tror jag. Så är livet. Jag behöver dig.
Kom hem.