Hej min älskade ängel.

I fredags åkte jag direkt från jobbet ner till Cissi och hennes familj i Växjö, och jag fick ha en av mina bästa helger på jättelänge med alla deras vänner där nere. Jag älskar att dom fick mig att skratta konstant och känna lycka och lugn samtidigt. Jag hade så himla roligt och det verkade alla andra också ha.
Nu har jag och lillen precis varit ute och tränat efter att vi varit ute i Bålsta och grillat med en del av världens bästa släkt. För visst är vi det pappa? Världens bästa familj och släkt? Det vet jag att du tycker. Du har sagt det. Du har uttryckt det. Och det är verkligen sanningen. Dom är allihopa runt oss hela tiden och vi är alla varandra nära trots att vi är så många, och vi kan både skratta och gråta tillsammans. Samma humor har vi alla - det har inte ändrats pappa, det lovar jag. Jag är ganska säker på att den kommer hålla livet ut för oss alla. Du lämnade kvar din del också. Även skrattet. Det fattas i alla sammanhang - ändå kan jag höra det när jag vill. Jag kan plocka fram det.

Dom senaste dagarna har jag pratat lite med dig i smyg för mig själv. Och jag har gjort det utan tårar. Mer leenden än tårar. Det har nog inte hänt förut. Kanske är det för att du finns överallt och för att jag aldrig kommer glömma dig och allt vi har gjort. Samtidigt är det just det som bringar fram tårarna - att allt vi gjort tillsammans inte kan återupplevas mer. Men du är med oss i allt, det vet jag.
Vet du vad, pappa? Jag hör ditt skratt varje dag.