"Ni finns här inne", viskade du hest när du låg där. Några dagar innan slutet. På väg mot slutet. Slutet som man aldrig riktigt hann förstå var så nära. Slutet som man inte ville acceptera och fortfarande har svårt för. Slutet som kom alldeles för tidigt. Alldeles för fort. Och så tog du dig vid hjärtat. Du hade ett hjärta lika stort som oändligheten - ändå var det vi som tog upp den största platsen hos dig. Det är värdefullt för mig att veta, pappa. Men det får inte tillbaka dig hit där du hör hemma ändå. Jag skulle göra vad som helst.
Jag saknar dig något fruktansvärt och jag vill uppleva en vardag med dig igen. Och sen en vardag till. Och en till efter det. Så att alla vardagar till slut blir hela livet. Att vi kan fortsätta skratta och leva där vi blev hastigt avbrutna och puttade nedåt för att aldrig mer komma upp tillsammans igen.
Jag saknar dig i mitt liv, pappa. Jag behöver dig.