Jag undrar hur ofta jag tänker på stunder vi har haft tillsammas, pappa. Jag försöker att inte tänka så mycket på alla stunder på sjukhuset, från början till slut, men det är så svårt att komma ifrån. Väldigt svårt. Det tar över ibland, istället för att minnas alla miljontalsgånger vi har skrattat tillsammans.
Vissa saker känner jag att jag skulle ha gjort mer vid dig under den korta tiden som den där dumma cancern (usch, pappa, jag får rysningar byggda av ilska och sorg när jag hör eller skriver, hör eller säger det ordet) elakt bröt ner dig och tog dig ifrån oss på ett grymt vis. Men det är för sent nu. Det är såna där "småsaker" - som att läsa mer ur sporten eller berätta mer vad jag känner - som jag grämer mig över. Saker som man annars kan ta för givet - men som nu inte kommer kunna göras igen.
Sen känns det även som att jag hade kunnat säga hur mycket jag älskar dig, tack för att du är du och hur rädd jag var och är fler än tusen gånger. Bara en gång till, och det skulle kännas lite bättre. Etttusenen gånger. Till dig. Hållandes din hand. Men det är för sent nu. Förlåt.

Just nu sitter jag och tänker på när du och jag somnade hand i hand till Dr. Hook - A little bit more. Det får mig att fälla tårar än en gång. Alla för din skull. För saknaden och orättvisan. Du ska vara här. Jag vill inte vara utan dig. Jag kan inte förstå att någon där uppe behövde dig mer än oss. Det är omöjligt. Varför skulle du åka på en livslång resa utan oss? Vi hör ju ihop.

Jag saknar dig var eviga sekund.