God morgon älskade pappa!

Igår efter jobbet cyklade jag och handlade hem det som behövdes, och direkt efter det gick jag upp till farmor och var där hela kvällen. Det är så tomt att vara själv hemma, så då är farmor en bra vän att ha. Din mamma. Hon lagade för mycket mat. Som alltid. Hon frågade hela tiden om jag var hungrig. Som alltid. Hon fick mig att skratta. Som alltid. Vi satt på hennes balkong. Som alltid. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Som alltid. Vi pratade om när vi var små. Som alltid. Hon pratade om dig. Som alltid. Det tycker jag om - att hon pratar om dig. Hon saknar dig så mycket. Jag ser det i hennes ögon, både när hon bara tittar ut genom fönstret och när hon pratar om dig. Jag tycker om när vem som helst pratar om dig. På så vis finns du kvar ännu mer.
Farmor berättade att hon drömmer mycket om dig, men att hon har drömt ännu mer om dig på sistone. Men det är mardrömmar. I drömmarna springer hon runt och letar febrilt efter dig, i panik och frågar alla som hon ser - men ingen har sett dig. "Det känns ju så verkligt, liksom" sa hon. Jag förstår vad hon menar. Varje gång jag har drömt om dig, träffat dig i sömnen, rört vid dig, skrattat med dig eller gråtit med dig i sömnen - så känns det så himla tomt när jag vaknar. Du fanns ju där nyss. Jag hatar den här verkligheten som vi behöver leva utan dina andetag.
Jag har fått sagt till mig att när man drömmer om den man saknar, som  befinner sig i himlen - då är personen hos dig just då. Och hälsar på. Kollar att allt är okej. Visar att personen mår bra och att den aldrig försvinner. Kanske är det så. Ibland måste jag tänka så, för att över huvudtaget orka gå i motvind. Med dig skulle allt vara perfekt igen. Utan dig är motvinden framme och drar mig bakåt. Med dig är världens mjukaste hand mig tätt i ryggen och tar mig framåt. Jag behöver dig. Jag saknar dig.

Mamma behöver dig också... Alla behöver dig.