Pappa,

jag vet inte vad jag känner när alla pratar om sina pappor. Jag hatar att jag inte kan säga att jag ska ringa min pappa. Även fast jag kan ditt mobilnummer utantill. Numret till ditt jobb också. Du kommer inte svara. Jag hatar att jag inte kan säga att jag ska fråga dig om något. Även om du med all säkerhet hade suttit på ett svar. Du kommer inte svara. Det gör ont i mitt hjärta när jag inte kan säga att du brukar göra vissa saker. "Så gjorde alltid pappa" får jag säga istället. Det är som en oslipad kniv rakt in i hjärtat som vrids om av orättvisan, varv efter varv. Det är allas rätt att prata om sina underbara, roliga, knäppa föräldrar. Jag önskar bara att jag också fick prata om min helt fantastiska pappa som jag ville visa upp för hela världen. Jag vill inte vara utan dig. Jag kan egentligen inte helhjärtat förstå att jag inte kommer få skratta med dig. Det var vi bra på du och jag - att skratta tillsammans. Jag kommer aldrig någonsin att förstå. Jag kommer aldrig någonsin att vilja förstå.
Tänk när den dagen kommer, då jag kan le när andra pratar om sina pappor. Tänk när den dagen kommer, då jag kan le varje gång jag pratar om dig. Det kan jag nu redan - le när jag pratar om dig - men innerst inne vrids den där kniven ett kvarts varv. Bara för att nudda. Bara för att påminna mig om verkligheten. Jag hatar den där oslipade kniven. Allt jag vill är att det ska gå att vrida tillbaka tiden. Vrida tillbaka kniven. Även om vi har det bra nu, så blir inget sig likt igen. Du har lämnat såna spår efter dig, pappa. Underbart fina spår. Som bara du kan fylla ut.

Vi saknar dig pappa. Kom tillbaka.