Pappa,
varje dag är det flera som frågar vad det står för något på min arm. Ibland tar det för en sekund emot att visa armen för vem det än är. Vissa visar jag den inte för. Det är ju min arm. Mina ord som bara jag vet hela bakgrunden till. Men efter en liten stund känner jag mig stolt. Stolt över att ha dom orden så nära mig. Så då visar jag fram orden. Och så läser dom. När dom frågar vart jag har fått citatet från svarar jag stolt; "min pappa". Inget mer. Dom får tolka det som dom vill. Vem det än är. Vissa förstår direkt. Vissa förstår lite senare. Vissa förstår inte alls. Men det gör inget. Alla behöver inte veta. För jag har min stolthet kvar. Stoltheten över att du har skrivit dom där orden till mig med omtanke och kärlek. Du har skrivit dom med hela dig. Med hela din själ. Med hela ditt varma hjärta under dom svåraste omständigheterna. Jag förstår inte hur du hade modet till att skriva orden. Men nu förstår jag. Du var världens modigaste pappa. Det har jag med mig. Vart jag än går.
Jag önskar att du var här.