Jag vet att jag inte skulle klara mig utan dig. Aldrig utan dina andetag. Det har jag intalat mig själv för länge sen. Till och med långt innan ditt sista andetag.
Eftersom jag fortfarande står upp och andas så måste det betyda att du finns någonstans. Någonstans bara. På något vis som jag inte vet om. Ännu. För hur länge kan man leva och överleva på minnen, pappa?