Ibland försöker jag se framför mig hur det skulle se ut om vi fick träffa dig igen. Om du en dag skulle stå här framför oss. Att allt skulle vara bra igen. Jag försöker se hur det skulle se ut.
Det går att se. Det gör det. Men det tar inte många sekunder innan tårarna knackar på. Tårar för att det är en vacker och glädjefylld bild jag ser framför mig när vi får se ditt ansikte igen. Ditt leende. Sedan tårar för att det är en omöjlighet. Tårar som säger att det inte kommer att ske. Det gör ont att veta.
Skulle vi få träffa dig igen pappa - om vi skulle få hålla om dig igen, en sista gång - så skulle vi aldrig låta någonting ta dig ifrån oss igen. Aldrig någonsin. Då skulle vi vara tillsammans för evigt. Igen. Du hör ihop med oss. Vi hör ihop med dig.
Jag hatar att vara utan dig. Jag hatar det.