Maktlösheten finns där hela tiden. Utombords. Inombords. Gnagande. Frätande. Bultande. Ju fler dagar som går, ju mer vill jag göra för att du ska få komma tillbaka. Men så kommer den igen... den där maktlösheten som säger att jag inte kan göra någonting. Det smärtar att jag inte kan ge mamma, Johan och alla andra dig tillbaka. Det smärtar att jag inte kan ge tillbaka livet till dig. Hur starkt jag än andas så kommer andetagen aldrig att komma fram till dig, pappa. Och det gör ont ända in i själen. För jag vill att du ska andas med mig. Med oss. Tillsammans. Allihopa. Som vanligt.
Jag behöver dig. Jag behöver dig hela tiden. Nära. Närvarande. Levande. Men jag kan inte komma närmare än att ha din tröja på mig. Tror jag. Så det har jag nu. För det är det enda jag kan komma på just nu som är i närheren av din trygghet. Jag är klädd i din närhet. Klädd i din trygghet.
Jag älskar dig - varje dag.

OHANA