Tänk att fast det har gått en bit över ett år utan dina andetag... så kan man inte riktigt förstå ännu vad som har hänt. Tanken slår mig ibland, att du kommer ju faktiskt inte komma hem igen. Då kommer de andra tankarna... Att, hur klarar jag av vardagen? Är det såhär det ska vara? Ska vi vara utan dig för alltid? Ska vi leva med blödande hjärtan hela livet som vi vet inte kommer kunna bli lagade? Kan man leva med brustna hjärtan som simmar i sorg och saknad, pappa? Som simmar i rädsla och tårar. Det är för mig en gåta, och den som lever den overkliga vardagen... det är den som kommer märka om det går eller inte.
Jag gör det mest för din skull. För allt du har gjort. För den du var. Oförglömlig. Du vet minnen... dom är odödliga.