Tänker tillbaka och minns.
Min 19-årsdag. Vi hade den på sjukhuset. Jag fick öppna paket. Det var min födelsedag. Det var en extra mysig kväll bland dom där sorgliga. Mamma hade köpt med sig bakelser till oss. Förutom till mig som vägrade äta det då. Att jag inte ens kunde göra det då, pappa. Men nu kan jag. Vi höjde upp din säng så att du låg lite och satt lite. Lagom. Lagom för att äta en bakelse. Trots att du inte kände någon smak. Men du åt. För att det var min dag. Min födelsedag. Du kämpade. Allt för att det skulle vara en så bra kväll som möjligt. Som om allt var som vanligt.
På väg till skolan den morgonen fick jag ett sms från dig. Ett långt sms. Du ringde inte. Du kunde ju bara viska så jag hade inte hört något. Nu skickade du iväg ett långt sms istället med underbara ord. Trots att du knappt såg något. Så många ord. Tårarna kom. Tårarna kommer fortfarande. Nu var det jag som inte såg något. Närmsta vännerna kramade mig grattis. Men jag sa "det finns inget att fira" som svar. Jag ville till dig och jag visste att min önskan inte skulle slå in - att få dig frisk. Det var för sent.
När jag hade öppnat alla paket i ditt stora rum kramade jag om dig och tackade dig, mamma och Johan så mycket för dom fina sakerna. Du hade inte varit med och köpt dom, men du hade ditt hjärta i dom allihop. Som i allt annat jag har. Jag är säker på att du visste vad jag skulle få. Det ändras inte. Ni bestämmer tillsammans.
Jag kunde inte förstå att jag och min älskade familj firade min födelsedag på ett sjukhus. Där du av alla var på grund av orättvisa. Jag kunde inte förstå. Jag ville inte förstå. Det stämde inte. Vi skulle vara hemma, glada och skratta, som alla dom andra födelsedagarna.
När jag sen i år fyllde 20 år... då hade jag gjort vad som helst för att få fira min födelsedag på ett sjukhus med dig. Vad som helst.
En månad senare skulle Johan också få fira sin födelsedag där med dig. Men vi hann inte. För den dagen tog du ditt sista andetag. Varje gång jag tänker tillbaka och minns... då sjunker jag ner till botten och har svårt att ta mig upp. Det är då jag behöver dig. Min fina pappa.
På väg till skolan den morgonen fick jag ett sms från dig. Ett långt sms. Du ringde inte. Du kunde ju bara viska så jag hade inte hört något. Nu skickade du iväg ett långt sms istället med underbara ord. Trots att du knappt såg något. Så många ord. Tårarna kom. Tårarna kommer fortfarande. Nu var det jag som inte såg något. Närmsta vännerna kramade mig grattis. Men jag sa "det finns inget att fira" som svar. Jag ville till dig och jag visste att min önskan inte skulle slå in - att få dig frisk. Det var för sent.
När jag hade öppnat alla paket i ditt stora rum kramade jag om dig och tackade dig, mamma och Johan så mycket för dom fina sakerna. Du hade inte varit med och köpt dom, men du hade ditt hjärta i dom allihop. Som i allt annat jag har. Jag är säker på att du visste vad jag skulle få. Det ändras inte. Ni bestämmer tillsammans.
Jag kunde inte förstå att jag och min älskade familj firade min födelsedag på ett sjukhus. Där du av alla var på grund av orättvisa. Jag kunde inte förstå. Jag ville inte förstå. Det stämde inte. Vi skulle vara hemma, glada och skratta, som alla dom andra födelsedagarna.
När jag sen i år fyllde 20 år... då hade jag gjort vad som helst för att få fira min födelsedag på ett sjukhus med dig. Vad som helst.
En månad senare skulle Johan också få fira sin födelsedag där med dig. Men vi hann inte. För den dagen tog du ditt sista andetag. Varje gång jag tänker tillbaka och minns... då sjunker jag ner till botten och har svårt att ta mig upp. Det är då jag behöver dig. Min fina pappa.
Kommentarer
Trackback
